Lever småstadsliv

Äntligen, känner mig så nära normal en kvinna som jag kan göra! Får väl uppdatera lite om situationen som varit. I tisdagseftermiddag, cirka en halvtimme efter det att tjejerna blivit hämtade av taxin, började jag känna mig lite febrig. Beslöt mig för att det var inbillningen och att jag bara var sliten. Sov ca 1,5 timme och vaknade vid sju-tiden, fullständig feberfrossa, öm i hela kroppen, kallsvettig som ett as och sjukt matt. Upp ur sängen för att ta mig till toaletten och kom cirka tre meter innan jag svimmade av mitt på golvet. Hann ta mig ner på knä först så landningen blev inte så hård, klarade mig utan bulor och blåmärken.

Vaknar i alla fall upp på golvet, ingen aning om hur länge jag legat, liten och ynklig och svag och givetvis får jag inte tag på en jävel! Inga pengar på mobilen, ingen inloggad på varken skype eller facebook och inget svar på msn. Efter att ha panikat i ungefär 10 minuter får jag äntligen kontakt med omvärlden och vad gör jag? Börjar stortjuta. Vuxen kvinna som jag är, tur att mamma alltid är lika mycket äldre :) Fick tröst och genom lite krångel fick jag också tag på Åsa som genast arrangerade med taxi oxh sjukhusfärd.

Så ja, tillbaka på maltesiskt sjukhus igen, hög feber och en puls som inte var av denna världen. Fick paracethamol intravenöst och förflyttades sedan hem till Åsa och Angelina för observation. Där har jag bott tills idag och har verkligen fått först-klassig service! Brudarna är underbara, och idag mår jag riktigt bra :) Har precis färgat håret och lagt ansiktsmask och nu ska det målas naglar och fixas lunch! Kanske ska det kollas fotboll ikväll också?